Svenska läraren

Jag måste säga att jag tycker att min svenska/idrotts lärare är en mycket (jag upprepar, mycket) bra lärare. Hennes lektioner är alltid lite roliga och hon använder hitte-på-ord och gesterar alltid högt och vilt med hela kroppen.

Idag - eller rättare sagt den senaste veckan - ha vi haft grammatik och idag gick hon igenom konjunktioner, eller hur det nu stavas, jag vet att det låter så ialla fall.

Hur som helst så bad hon Annie, en klass kompis till mig, att ställa sig upp. Det gjorde hon.
Då gick våran lärare fram till henne och limmade på hennes händer.
Ja!
Medans Annie stod där och tittade på våran lärare som om hon fått ett extra huvud flinade hon glatt och lade sen en pappers bit på hennes hand och limmade ihop dom.
"Så! Konjuktioner (eller hur det nu stavas) är ord som klistrar ihop meningar!" Sa hon och flinade lite till.
"Ni kommer aldrig att glömma vad konjunktioner(?) är nu!"

Tja, jag kommer inte glömma vad det är nu ialla fall. Det är jag ganska säker på.

På lunchen så hittade inte jag och Ellen (Sorbet, jag skiter i namnen) ingenstans att sitta.
Tills vi fick syn på våran SV/idrotts lärare. Så vi satte där och pratade lite tills våran lärare bad mig att titta åt höger.

Och det gökur och lätlurade person som jag är tittade så klart åt höger.
När jag tittade tillbaka hade ett utav mina bröd försvunnit, en decimeter till vänster. I min SV/Idrotts lärares hand.
Jupp, hon tog det.

"M-men, men va?" Sa jag och dom andra runt bordet började skratta åt mig. Sen lovade hon att hämta ett nytt bröd till mig.
Det gjorde hon också.

Sen när hon gick hörde jag ett muntert "Tack för maten Paint"